Saker jag tycker om, del 3: Åsa Linderborgs texter

Har läst Åsa Linderborgs fantastiska bok Mig äger ingen i dagarna (den finns på BIBLIOTOKET) och kan inte annat än att stämma in i hyllningskörerna. Det är en bok där språket gör allt för att underlätta läsupplevelsen. Det bara glider och sätter allt sitt fokus på berättelsen. Det krumbuktar sig inte och gör sig till. Ett enkelt språk för en enkel man. (Och då menar jag förstås enkelt språk i betydelsen ”rent” och enkel man i betydelsen ”från arbetarklass”.)

Det är ju berättelsen som har huvudrollen – som på en och samma gång skildrar en stad, en pappa och en dotter, människorna som de har runt sig, och en tidsepok. Och gör det naket och ömsint och, faktiskt, med stor stolthet över både människorna och deras historia.

De sista kapitlena läser jag med tårarna strömmande. Men jag gråter inte för Leif Boris Andersson utan jag gråter över min morbror  som i trettioårsåldern inte orkar mer utan tar livet av sig trots sina två barn. Jag gråter över min moster som pga sitt läshuvud lyckades avancera till positionen skeppsklarerare bara för att något år efter att hon gått i pension dö i magcancer. En cancer som läkarna i år kallat för glutenallergi – vad var det för nytta att lägga tid på att undersöka en överviktig och kedjerökande kärring som dessutom egentligen bara var underklass. Jag gråter över alla de alkoholiserade trashankarna som kantar min släktkrönika. Men främst gråter jag över min mamma och pappa som trots att de jobbat hårt hela sitt liv inte fick något ut av det förutom trasiga hjärnor och slitna kroppar.

Utan att gå in i någon sorts ”socialistisk adelskalender” så får man ändå en förklaring till Åsa Linderborgs skärpa och engagemang i de texter som har publicerats när man vet hennes bakgrund för hon skriver om det hon vet och själv har upplevt. När media gör sitt bästa med att hålla oss förvirrade med att tvångsmata oss med berättelser om arvtagerskor till mångmiljonärer är det skönt att Åsa Linderborg finns. Som en motvikt.